Postkolonial ångest och projektägandeskap

Moni onse!

Snart hoppas jag kunna komma med vettiga rapporter om hur man planerar och genomför en utbildning av 200 personer i jämställda landäganderättigheter. Just nu har jag tyvärr enbart ett stycke praktikant-introspektion att bjuda på.

Nu i början av min tid i Malawi har jag haft möjlighet att resa runt lite i landet på helgerna. Och som vanligt när man träffar nya människor, exempelvis medan man får skjuts hem på ett lastbilsflak, brukar samtalet beröra vad man arbetar med. En vanlig reaktion när jag berättar vad LUPPEN ihop med MUD gör är en igenkännande nickning med huvudet. Få blir förvånade av att höra om komplikationer kring landägande, ännu mindre att kvinnor i samband med dem ofta råkar illa ut på andra sätt än män.

Många jag har pratat med har också till en början ställt sig skeptiska till att en svensk institution ska kliva in och reda upp en situation som ovan nämnda. Då känns det rätt fett att förklara att jag är här som representant för en samarbetspartner till LUPPEN, vilka till stor del har byggt upp sitt nätverk och sin kunskapsbank själva; att LUPPEN, en lokalt förankrad intresseorganisation, är en grundförutsättning för det projekt jag nu är del av. Att det snarare handlar om att sammanföra olika sorters erfarenheter och resurser och göra något större av det tillsammans. Att det kanske inte är i själva sakfrågan jag tillför mest.

Vad jag brukar hänvisa till som min postkoloniala ångest blir värre ju mer jag studerar och ju mer jag försöker närma mig globaliseringsfrågor och utvecklingssektorn. Denna ångest yttrar sig framförallt i en oro för att jag gör saker och ting värre, cementerar fördomar och orättvisor och gör klyftorna i världen större. Men i den sortens samtal jag nyss beskrev känner jag hur nojan dämpas en liten, liten smula. Poängen med ångesten är heller inte att den ska försvinna, tvärtom: jag hoppas att den förstärks och förtydligas och (för)blir ett verktyg att applicera i alla livets situationer där deltagande har olika förutsättningar, ambitioner och möter olika former av hinder och begränsningar.

Om man tar sig en titt på projektplanen för Equal Land Rights For All 2016 står det bland annat att MUD Africas samarbete med LUPPEN präglas av hur ägandeskapet av de program och aktiviteter som projektet innehåller ska stanna hos organisationens medlemmar. Även om jag har deltagit i olika sorters projektutvecklingsprocesser förut är just den här kontexten helt ny för mig och det ska bli mycket intressant att se hur jag bäst bidrar och stödjer, och hur jag samtidigt kan suga i mig mest inspiration och kunskap från de exekutiva medlemmarna när vi nu på fredag kickar igång TOT Base-momentet, utan att gå emot ägandeskapsprincipen. Det är lätt att vilja göra allt samtidigt och försöka uppfinna sjutton hjul på en gång. Men apropå den postkoloniala ångesten och den position man hamnar i när man blir del av ett utvecklingsprojekt, är det inte syftet och antagligen heller inte så nödvändigt som det först kan verka att ge sig på alla sjutton hjulen…

Fortfarande varmt och soligt och helt befriat från nederbörd i Lilongwe. Om någon har oroat sig för arbetsmiljön på kontoret så sluta genast med det! Meya lagade i förra veckan fläkten som kajkat ihop, så nu har vi det sådär perfekt blåsigt igen så att alla flipcharts vi satt upp rasar ner med jämna mellanrum istället. No problem.

Allt gott,

Matilda