Blog

Så hur hänger allt ihop egentligen? Del 2.

Så! Här kommer del 2 av min sammanfattning. Här går jag in på hur den politik som fördes efter Malawis självständighet (se del 1) påverkade Kasungu och resulterade i att före detta tobaksodlare hamnade i den situationen de är i idag.

Det var framförallt i den Centrala regionen av Malawi som stora jordbruksfastigheter (mer känt som estates) öppnade för tobaksodling. I princip alla de jordbruksfastigheter som öppnade i den Centrala regionen tillhörde ett halvstatlig företag. Detta företag kallas Press Agriculture och var alltså delvist ägt av presidenten Dr. Banda. Kasungu var under denna tid glest befolkat och distriktet hade också de rätta miljömässiga förutsättningarna för att odla tobak. Men Kasungu var också Dr. Bandas hemort vilket antagligen var den främsta anledningen till att flest tobaksfastigheter öppnade där. Dr. Bandas plan var nämligen att göra Kasungu till Malawis ekonomiska mittpunkt….

För att driva dessa stora tobaksfastigheter behövdes en hel del arbetskraft och därför begav sig ägarna till tobaksfastigheterna ut i landet för att rekrytera folk. De riktade in sig på områden i Malawi där fattigdomen var som mest utbredd och land en bristvara. Därför skedde rekryteringen framförallt från södra delarna av Malawi. Där fanns det många människor som var desperata efter ett bättre liv. Fastighetsägarna lovade människor guld och gröna skogar men väl framme i Kasungu såg verkligheten annorlunda ut. Hela familjer jobbade hårt varje dag, men fick bara mat och små summor pengar i utbyte. Därför kunde tobaksodlarna varken hälsa på i sina hembyar eller bygga upp något kapital under de decennier de arbetade och levde på tobaksfastigheterna runt om i Kasungu.

I slutet på 1970-talet stannade expansionen av storskaliga tobaksfastigheter av, det fanns många orsaker till detta. Bland annat dålig förvaltning av fastigheterna och att relationerna försvagades mellan viktiga ekonomiska intuitioner som gjort den explosionsartade expanderingen möjlig från första början. På 90-talet kom de första reformerna som syftade till att ändra på den koloniala strukturen i Malawis ekonomi. Då blev tobaksindustrin liberaliserad och alla fick producera tobak. Produktion av tobak av småjordbrukare ökade snabbt och i samband med denna ökning minskade produktionen av storskaliga tobaksfastigheter kraftigt. Sedan 1990-talet är det småjordbrukare som odlar största andelen tobak i Malawi, detta i kontrast till de tre första decennierna efter landets självständighet då jordbruksfastigheter hade ensamrätt på odling av tobak.

Tobaksfastigheter brukade odla tobak på den här marken men idag ser det mest ut såhär runt om i Kasungu.

Sedan ungefär 10 år tillbaka har i princip alla stora tobaksfastigheter i Kasungu stängt ner. De människorna som tidigare jobbat och levt på fastigheterna runt om Kasungu blev bortjagade. Utan varken kapital eller anknytning till land i sina hembyar hade före detta tobaksodlare ingenstans att ta vägen. Småjordbrukarna som tagit upp tobaksodling i Kasungu såg nu en möjlighet och anställde före detta tobaksodlare på sina små tobaksodlingar. Förhållandena för före detta tobaksodlare blev nu (om möjligt) ännu sämre. Till exempel blev arbetsdagarna längre och de fick aldrig betalt i pengar utan endast i mat.

De före detta tobaksodlare Mirece jobbar med idag arbetar inte lägre som tobaksodlare för småjordbrukare. De säger själva att de valde att bryta med det livet i hopp om att kunna bli sina egna. Men före detta tobaksodlare är fortsatt beroende av lokalbefolkningen i Kasungu för att få mat och pengar, dock försörjer de sig nu genom dagsarbete (också känt som piecework). De bor i informella bosättningar runt om i Kasungu, utan någon säker tillgång till land. De kan enligt lag inte bosätta sig på ”Customary land” då det tillhör lokalbefolkningen i Kasungu och inte heller erhålla land från de stora tobaksfastigheterna då det klassas som ”Private land”.

En utav de informella bosättningar där före detta tobaksodlare bor idag.

Jag vill betona att situationen såklart är mer komplex än vad jag förklarat i dessa 2 sammanfattningar. Men jag hoppas att dessa inlägg bidragit med en inblick i tobaksindustrin i Malawi och hur den är en utav orsakerna till att före  detta tobaksodlare befinner sig i den situation de är i idag.

 

//Celina

Så hur hänger allt ihop egentligen? Del 1.

Hallå där! Nu tänkte jag ge er del 1 av 2 av en sammanfattning som förhoppningsvis kommer ge er en klarare bild utav hur före detta tobaksodlare hamnade i den situationen de är idag. Till att börja med vill jag berätta lite om relationen mellan tobaksindustrin och bristen på land i Malawi. Därför vill jag börja med att ge er en enkel förklaring på de tre olika kategorierna som land är indelat i här i Malawi!

Customary land – är land som hålls eller används under Customary law dvs det land som används av lokalbefolkningen och kontrolleras av byledarna runt om i de olika samhällena i Malawi.

Private land – är land som ägs eller hyrs under ”freehold” eller ”leasehold” titlar. Är oftast land som tillhör tobak, te och sockerfastigheter i Malawi.

Public land – är land som ockuperas av staten eller land som varken ingår i ”Private land” eller ”Customary land”. Kan tillexempel vara nationalparker, naturreservat eller ”leasehold” titlar som löpt ut.

Så nu kan vi sätta igång! När den koloniala makten styrde Malawi fördes en politik som favoriserade storskaligt exportorienterat jordbruk före subsistensjordbruk. Efter Malawis självständighet 1964 tog Dr. Banda över som landets första president. Till en början var det sagt att småskaliga jordbrukare skulle hamna i fokus till skillnad från koloniala tider. Men snart var det klart att Dr. Banda hade andra intentioner med sitt presidentskap. Till att börja med var han av åsikten att de som tillhörde den politiska eliten i Malawi behövde varsin egen större jordbruksfastighet (mer känt som estate). Därför delade regeringen ut dessa fastigheter, som européer tidigare upprättat under kolonisationen, till den politiska eliten i Malawi.

Fortsättningsvis är det viktigt att veta att tobak är Malawis främsta industri och det landet i världen som, sett till sin ekonomi, är mest beroende av tobak. Därför har grödan länge setts som landets chans till utveckling. Detta var speciellt märkbart i början på 1970-talet. Då var utvecklingsländers efterfrågan på tobak hög. Det gick att tjäna stora pengar på grödan och regeringen gick ut med att det var ägarna av dessa större jordbruksfastigheter som var bäst lämpade att driva tobaksindustrin och landet framåt. Detta då de kulle kunna producera stora kvantiteter tobak av hög kvalitet. Därför beslutade regeringen 1972 att alla inte skulle få odla tobak längre. Nu blev det bestämt att tobak endast fick odlas på land som tillhörde kategorin ”Private land”. Detta innebar att alla småjordbrukare som levde på ”Customary land” inte längre fick odla tobak. Alltså uteslöts den stora delen av befolkningen från tobaksodling genom denna policy. Många menar att detta var ännu ett sätt för Dr. Banda att se till den politiska elitens intressen, som vid denna tidpunkt tagit upp tobaksodling på sina jordbruksfastigheter runt om i Malawi.

Ett av många tobaksestates runt om i Kasungu, estate nr 31.

Men detta var inte den enda effekten denna policy hade. När den trädde i kraft skyndade nämligen resten av Malawis elit för att skaffa sig ”Private land” eller ”leasehold” titlar för att kunna producera tobak. Intressant nog fanns det ingen gräns för hur mycket land som fick hyras i dessa avtal och hyrestiden kunde vara upp till 99 år. Detta resulterade i att mycket av Malawis ”Customary land” omvandlades till ”Private land” och mer specifikt ”leasehold” titlar för produktion av tobak på enskilda jordbruksfastigheter. På denna tid ansåg regeringen nämligen att det land som tillhörde ”Customary land” skulle fungera som en land reservoar från vilken land kunde tas och göras om till både ”Private land” och ”Public land” om de så önskade.

Titta in här snart igen för del 2 av denna sammanfattning! Då kommer jag gå in på hur denna utveckling påverkat före detta tobaksodlare i Kasungu.

 

// Celina

Första veckan i Kasungu

Hej igen! Allt rullar på fint här i Malawi. Tänkte att det vore på sin plats att ge er lite info kring samarbetet mellan Mud Africa och Mirece! Detta inledande projekt mellan Mud och Mirece har två syften, dels hoppas Mud kunna utöka kunskapen och förståelsen för land och mänskliga rättigheter hos Mireces medlemmar, så att de i sin tur ska kunna försvara före detta tobaksodlares rättigheter. Det andra syftet med projektet är att Mud ska få mer kunskap om Mirece och vilka behov organisationen har. Förra veckan tog jag bussen från Lilongwe mot Kasungu, en väldigt trevlig bussfärd på cirka två timmar. Väl i Kasungu träffade jag pastorn Somanje Flywell som är grundaren till Mirece. De senaste tre åren har Somanje arbetat ideellt för Mirece. Hans mål är att säkra land till runt 1600 familjer som tidigare arbetat som tobaksodlare på stora tobaksfastigheter runt om i Kasungu.

Den spektakulära utsikten från mitt badrumsfönster i Kasungu.

Under denna första vecka i Kasungu var det dags för uppstartsmöte med Mirece. Lite fler människor dök upp än vad vi hade räknat med (nästan dubbelt så många!) men det verkar inte vara helt ovanligt i sådana här sammanhang :). Under mötet fick jag möjlighet att träffa medlemmarna i Mirece, som till stor del består utav representanter från de informella bosättningarna där före detta tobaksodlare befinner sig. Jag fick chansen att presenterade mig själv och syftet med mina studier men huvuddelen av mötet handlade om vad projektet med Mud faktiskt kommer innebära. För att sammanfatta lite kort kommer projektet främst att kretsa kring två större aktiviteter, där den första består av två utbildningsdagar med tema land och mänskliga rättigheter och den andra av en live debatt där olika aktörer kommer bjudas in för att diskutera före detta tobaksodlares situation. Förhoppningen är att ansvariga aktörer då kommer ställas till svars och åta sig att förändra situationen.

Det blev lite trångt på uppstartsmötet med Mirece!

 

// Celina

Ny praktikant!

Hallå! Mitt namn är Celina Dahl och jag har för lite mer än en vecka sedan flytt höstmörkret i Stockholm och anlänt till ett soligt Malawi. Jag är en 26-årig masterstudent som för närvarande läser ett program på Köpenhamns Universitet kallat Agricultural development, sedan tidigare har jag en kandidat i Geografi från Stockholms Universitet. Under min utbildning har jag fastnat för lite olika områden men främst; natural resource governance, land tenure och land use transitions. Då Mud arbetar med landrättigheter kände jag att det skulle vara fantastiskt kul att göra något ihop med dem!

Mitt upplägg i Malawi kommer se lite annorlunda ut i jämförelse med tidigare praktikanter. Jag kommer nämligen främst att hänga med den nya organisationen Mud har  inlett ett projekt med kallad Mirece. Om ni scrollar tillbaka lite i bloggen kan ni se att Mirece nämnts i ett blogginlägg förut av Mud’s tidigare praktikant Anders. Under tiden jag är här kommer jag också samla data till min masteruppsats som kommer kretsa kring den grupp människor som Mirece arbetar med, nämligen före detta tobaksodlare som levt och arbetat på stora tobaksfastigheter (mer känt som tobacco estates) i Kasungu. Då dessa tobaksfastigheter slutade producera tobak blev tobaksodlarna landlösa. Nu lever de i 13 olika informella bosättningar runt om i Kasungu. Än så länge vill jag inte säga för mycket om vad min uppsats mer specifikt kan komma att handla om, då det av erfarenhet brukar det ändra sig sisådär 100 gånger om! Men oavsett vad så ser jag mycket fram emot att praktisera och studera i Malawi de tre kommande månaderna!

Jag har mitt egna lilla hus i Lilongwe :)

Små lila blad som täcker hela Lilongwe just nu, så himla fint!

 

//Celina

Spreading the Lessons of Land Rights

In what now seems miraculous in hindsight, we were able to finish the last two activities of my internship period on Wednesday and Thursday of this week. It was definitely a harried and sometimes stressful preparation period in the preceding days. The activity we conducted was called Training of Trainers (T.O.T) Refresh, essentially a ‘refresher’ course on the T.O.T that Matilda and LUPPEN did in the spring.

Essentially, the T.O.T is an activity that aims to educate a core group of potential trainers in the four settlements we are currently focusing on – Katantha, Kaliwawala, Area 44, and Kamphinda. By inviting a diverse group of village headman, women, and men, from a diverse age range, the training is intended to educate these trainers not only on land rights and human rights, but also on how to effectively communicate and educate their peers in the settlements. In this way, the trainings have a sort of multiplier effect by anchoring land rights knowledge in a core group of individuals who disseminate what they have learned for years to come. Considering the recent changes in the Land Bill of 2016, one of the biggest challenges facing the government, as well as NGOs working with land rights, is to increase awareness of the new elements of the land law and how they affects peoples’ rights to land.

The Refresh, as I mentioned before, brought together the same group as the TOT Base to review the material that was taught earlier this year. In order to do so we hired three facilitators from the Ministry of Lands, City Council, and the Human Rights Commission to give a one hour presentation on their respective expertise. Each of the presentations seemed engaging and informative, and the feedback from the participants and the LUPPEN executives corroborated that. At the end of the day, we gave a brief test on the material, and distributed certificates to those participants who passed. Importantly, it was more of a way to instill confidence in the participants so that they feel comfortable teaching the material to their peers, rather than a rigorous test to filter out those who were less proficient.

To me, activities like these are of central importance to actually making a sustainable change in communities. Indeed, all too often development work involves construction of big infrastructure projects like schools, clinics, or larger medical facilities. Not to say that these projects can’t be effective, but the most important and lasting sources of change lie in the empowerment of local people. Educating people within the settlements on what the law stipulates concerning their rights to land is development that keeps giving. The people can now discuss the land law, how the law affects them and their families, and resist accordingly if the law does not serve their interests. It is all too common that laws concerning land uphold the status quo, buttressing the interests of the rich while neglecting the poor. Infrastructure projects can be great for short term interests, but empowering the people through knowledge is the only way they can actually resist the power structures that are continuously marginalizing them. In that way, it’s sustainable. It has a multiplier effect. Knowledge of land rights can evolve their relative positions of self determination. It is hugely rewarding to know that the 100 people in the room for these activities are there to help everyone in their lives affecting by unfair land policy.

I managed to find some time to try to make the most of my last weekend in Malawi. A couple of friends and I traveled to Dedza, a small town about 85 km south of Lilongwe. Dedza is the highest town by altitude in all of Malawi, so the surrounding landscape is a constellation of beautiful mountain outcroppings connected by verdant valleys. We spent the day hiking up and exploring Dedza Mountain, and couldn’t have asked for a better day for it. The weather was perfect, and I started to feel a bit wistful about having to leave such a beautiful country. But perhaps I can save the lamenting for my next post! Until next time!

 

//Anders

Enter your pledge amount

Donate