Blog

Ett hejdå och en vanlig dag i Kasungu

Hallå! Nu är mina dagar i Malawi räknade och jag tänkte att jag, innan jag lämnar bloggen, ska berätta för er hur en vanlig dag i Kasungu såg ut för mig. Jag har ju framförallt spenderat min tid i med att göra fältstudier och samla data kring tidigare tobaksodlare situation i Kasungu. Data som senare ska användas i min masteruppsats!

Under min tid i Kasungu har jag främst bott i en sovsal, fast med eget rum. Väldigt billigt och bekvämt! Då det var cirka 10 rum i korridoren (oftast med en hel familj boende i ett rum) och delad dusch/toalett kom en väldigt nära inpå de andra som bodde där. Men det var aldrig några problem, alla jag träffat har varit supergulliga och hjälpsamma! Jag måste dock erkänna att det till en början var lite svårt anpassa sig efter de andras dygnsrytm. Då moskén låg vägg i vägg med detta ställe vaknade jag ofta runt 04.00 då första bönen började. Runt 05.00 var det fullt liv utanför. Men det visade sig att det fanns en väldigt enkel lösning på detta; lägg dig kl. 21.00 och vakna utvilad kl. 05.00!

Under morgnarna brukade jag förbereda inför intervjuerna vi skulle göra den dagen. Somanje hämtade alltid upp mig runt 9.30. Då körde vi igenom stan på en liten runda där vi skaffade oss förnödenheter inför dagen, som alltid bestod utav en påse potatischips/sallad till lunch och varsin stor flaska vatten. Vi handlade också dryck och snacks till de som skulle delta på intervjuerna under dagen.

Somanje har skämtat ofta och mycket om hur mycket jag älskar chips, och det ligger helt klart någon sanning i det :D

Oftast har det varit en utav by ledarna i Kasungu som kört runt oss och bilturerna har tagit mellan  35 – 90 min. Vi har alltid kört med alla fönstren öppna och radion på högsta volym! :) Ibland gjorde vi något stopp på vägen för att säga hej till familjemedlemmar eller släktingar till Somanje.

Här hälsade vi på hos Somanjes familj!

Självklart har vi haft en del problem med bilen men ofta har den gått att laga med superlim. Detta var jag lite skeptiskt till, till en början, men har förstått nu att det mesta går att lösa med superlim. Därför var jag rätt snabb med att skaffa mig ett eget exemplar att ha i väskan utfall att! När bilden nedan togs var den tidigare praktikanten Anders med och självfallet fick vi då ett problem utav större skala.

Mina och Somanjes byta däck kunskaper var obefintliga och därför fick Anders äran att styra upp situationen!

Om vi har besökt en bosättning för första gången har det dykt upp lite fler människor som vill säga hej. Jag har då presenterat mig själv och mitt syfte med mina studier samt kortfattat berättat om det pilotprojekt Mud och Mirece genomfört nu under hösten. Somanje har då också passat på att uppdatera lite kring hur Mireces arbete går. Efter det har vi kollat in läget i bosättningen, försökt hälsa på alla och ta reda på om det hänt något nytt där i allmänhet.

Under dessa månader har vi gjort några gruppintervjuer men framförallt fokuserat på att göra individuella intervjuer. Innan jag reste till Malawi fick jag ett litet fotoalbum av min kära Mormor, med bilder på min familj och Sverige. Detta albumet brukade jag ha med mig för att visa deltagare innan vi börjande med intervjuerna. För mig kändes det kul och viktigt att låta dem få veta lite om mig och ställa frågor innan jag startade mina utfrågningar :)

Bilderna i fotoalbumet har väckt en hel del frågor och skratt !

De dagarna vi varit ute i fält har det ofta blivit runt tre intervjuer. När vi känt oss klara har vi begett oss tillbaka mot Kasungu och väl tillbaka har jag satt igång med att skriva ner mina anteckningar från den dagen, dels från intervjuerna men också allmänna observationer jag gjort.

Det var allt och nu är det snart dags för mig att bege mig ut på nya äventyr. Jag kommer sakna Malawi och alla fina människor jag lärt känna här, men jag lever på hoppet om att återvända snart igen! Avslutningsvis vill jag tacka Mud Africa för denna möjligheten, det har varit fantastiskt kul och lärorikt!

 

// Celina

En live debatt och många håriga husgäster!

Nu är pilot projektet avslutat mellan Mud Africa och Mirece och den sista större aktiviteten som hölls var en live debatt. Huvudsyftet med debatten var att ansvariga för tidigare tobaksodlares situation skulle ställas till svars. Tanken var också att ge tidigare tobaksodlare en plattform där de hade möjlighet att kräva sin rätt till land. De som deltog på debatten var; medlemmarna i Mirce, representanter från de 13 olika bosättningarna (se tidigare blogginlägg för närmare förklaring), politiker på lokalnivå och en representant från en lokal Ngo. Mirece försökte få ägare till tobaksfastigheter och högre uppsatta politiker att komma men tyvärr dök de inte upp.

Anders, Muds förra praktikant var här i några veckor för att hänga med Luppen. Han gjorde mig även sällskap under debatten. Här är vi med Somanje Flywell, grundaren av Mirece.

Jag fick smådelar av debatten återberättade för mig. Ett exempel på ett meningsutbyte som ägde rum var att tidigare tobaksodlare tog upp att de ofta kallas”refugees” eller ”foreigners” här i Kasungu då de (eller deras föräldrar) ursprungligen kommer från andra distrikt i Malawi. De i panelen sa då att tidigare tobaksodlare är medborgare i Malawi och därför inte är något av detta. De menade också att tidigare tobaksodlare har rätt att bosätta sig vart de vill oberoende av vart de ursprungligen har sina rötter i Malawi. Ett annat exempel var att tidigare tobaksodlare frågade de i panelen hur och när de ska bistå dem med land men då fick de inga direkta svar. Lokala politiker sa att det första steget är att registrera alla tidigare tobaksodlare. De menade att registrering av dem är viktigt då de inte vill att människor från andra distrikt ska komma till Kasungu och hävda att de är tidigare tobaksodlare för att få land gratis.

Såhär såg det ut under live debatten. I bild; deltagare till höger, media rakt fram och panelen till vänster.

Efter live debatten tog jag och Anders oss tillbaka till Lilongwe. Sedan början på December har vi nästan dagligen fått besök av oönskade gäster där vi bor. Därför har vi spenderat många kvällar med att på olika sätt försöka få ut såväl råttor som diverse spindlar som härjat runt i huset. Detta har spridit skräck ibland oss och vissa försiktighetsåtgärder har därför vidtagits för att i största möjliga mån kunna undvika närkontakt med nya gäster. Bland annat har vikten av att myggnät stoppas in ORDENTLIGT diskuteras och även att gympaskor bör genomsökas GRUNDLIGT innan de tas på. Nu några veckor in i regnsäsongen har detta blivit vardagsmat och jag kan stolt säga att nästan ingen i spindel eller råtta kan skrämma mig! Även om jag måste erkänna att en lite väl närgången skorpion här om kvällen fick mig att vilja skrika rakt ut…..

En utav många nya gäster som checkat in senaste veckorna ☺

På återseende!

 

// Celina

Lite om Somanje Flywell och de olika bosättningarna.

Så! Vem är egentligen grundaren till Mirece? Och på vilka sätt skiljer sig bosättningarna Mirece arbetar med idag? Till att börja med är grundaren av Mirece en man vid namn Somanje Flywell. Han är präst och har varit det i 13 år. Han flyttades till Kasungu för att arbeta i en församling här. Då kom han att arbeta i ett område i Kasungu där många tidigare tobaksfastigheter var belägna. Somanje upptäckte ganska snabbt att det fanns en grupp människor som var snäppet mer utsatta än vad han var van vid sedan tidigare. Han mötte dem dels i de olika kyrkorna han arbetade i men de kom också till hans hem ofta för att be om hjälp. Somanje fick höra om dessa människors livsöden och de visade sig vara tidigare tobaksodlare som arbetat på stora tobaksfastigheter i Kasungu. Han tog reda på vilka platser de uppehöll sig på i Kasungu och började besöka dem. Gradvis förstod han allvaret i situationen och insåg efter ett tag att det var en hel del tidigare tobaksodlare som befann sig i samma svåra situation i Kasungu. Därefter bestämde han sig för att ansöka om att få tre års ledighet från församlingen han arbetade vid för att kunna fokusera på att hjälpa tidigare tobaksodlare. Ledigheten beviljades och på den vägen är det!

Idag arbetar Mirece i 13 olika bosättningar runt om i Kasungu. De har valt att dela in dessa i fyra olika kategorier;

Trading centers
I olika mindre handelscentrum runt om i Kasungu bor en del tidigare tobaksodlare. Oftast hyr de en bostad utan tillhörande land och livnär sig på ganyu (se några blogginlägg bakåt för förklaring). Vissa har en egen verksamhet i centrumet som till exempel en bar. Kvinnorna är oftare offer för prostitution än i de andra bosättningarna.

Nthunduwala camp
På denna plats bor uppemot 500 tidigare tobaksodlare. Regeringen i Malawi sa till byledarna i Nthunduwala att tidigare tobaksodlare endast skulle bo här i 2 veckor men nu har de bott här i snart 7 år. Mirece har valt att kalla detta ett camp då det kan liknas vid ett flyktingläger. Till exempel är familjer separerade på grund av platsbrist där kvinnor bor för sig och män för sig. Även här försörjer de sig på ganyu. Då lägret ligger nära gränsen till Zambia förekommer det också människohandel, där de förs till Zambia för olika typer av arbete.

I ett såndant här hus Nthunduwala camp bor det cirka 6-7 personer

Assembling points
Detta är egentligen inga bosättningar utan samlingspunkter för de familjer som bor utspritt i närheten av mötesplatserna. Ofta uppehåller sig dessa familjer sig inte på en plats en längre tid utan hyr land säsongsvis från olika privatpersoner eller ägare till tidigare tobaksfastigheter i området. Dessa tidigare tobaksodlare försörjer sig också genom ganyu.

En utav flera “Assembling points” för tidigare tobaksodlare.

Viktigt att nämna är också att tidigare tobaksodlare anses vara nykomlingar på platserna de bor. Detta drabbar dem på olika sätt. Till exempel blir barnen retade i skolan, lokalbor förväntar sig gratisöl om du har en bar, de är sist prioriterade i kön till vattnet, blir bortjagade från land de hyr och insatser riktade mot de samhällen de bor i, i form a bidrag eller förmåner får de aldrig ta del utav.

Resettled
För att avsluta i en lite mer positiv anda har Mirece en sista kategori som består av tidigare tobaksodlare de lyckats flytta från ovan nämna kategorier. Dessa familjer har fått land för bosättning och odling tilldelat sig från två by ledare i två olika samhällen i Kasungu. Den ena gruppen består utav 35 familjer och de alla bor tillsammans på en bit land. Den andra gruppen består utav sju familjer som bor utspritt mitt bland lokalbefolkningen i byn. Viktigt att påpeka är att även om dessa familjer nu har säker tillgång till land så har de fortfarande inga pengar eller tillgång till mat och därför är fortsatt beroende utav ganyu. Då de om dagarna antingen arbetar för andra eller letar efter ganyu har de också svårt att ha tid med att odla något själva.

Såhär ser husen ut bland de tidigare tobaksodlare som blivit förflyttade. Husen är målade såhär och flera har inrett inuti, vilket jag tänker tyder på att de håller på att göra sig hemmastadda :)

// Celina

 

Utbildningsdagar i land och mänskliga rättigheter

Hejsan! Regnperioden har dragit igång i Malawi och i skrivande stund smattrar det på riktigt ordentligt utanför! Men nu till något helt annat, för ett tag sedan hade Mud sin första större aktivitet med Mirece som bestod utav två utbildningsdagar. Tanken var att de 12 medlemmarna i Mirece (som till mer än hälften består av tidigare tobaksodlare) skulle få mer kunskap om land och mänskliga rättigheter för att underlätta deras fortsätta arbete. Mirece hade bjudit in två olika personer som skulle leda dessa två utbildningsdagar, Gerald Chirwa från National initiative for civic education (NICE) och Caroline Namaramba som arbetar i Kasungus kommun med landfrågor. Då det mesta som sas var på Chichewa var det riktigt svårt att hänga med, men jag fick smådelar av det som sas översatt till mig :)

Mer regn har resulterat i att landskapet förändrats rätt så dramatiskt! Väldigt stor skillnad om ni jämför med en utav mina första bilder föreställande samma lilla hus på bloggen.

Gerald Chirwa diskuterade tidiga tobaksodlares rätt till land och han menade att dem genom att vara medborgare i Malawi har rätt till land. Han argumenterade för att det bör vara regeringens ansvar att tillgodose dem med land och att tidigare tobaksodlare ska kräva land, inte be om land. Chirwa betonade också vikten av att tidigare tobaksodlare ska använda sina egna röster. Han menade att även om andra organisationer som Mud finns där för att ge dem råd och medla är viktigt att dem själva tar plast längst fram i kampen om sina rättigheter. Tidigare tobaksodlare blev motiverade av att höra detta men menade samtidigt att när de själva vänt sig till lokala makthavare i Kasungu inte har fått gehör och blivit avvisade. Chirwa sa då att ett nej från en lokal makthavare inte ska stoppa dem och att de ska försöka göra sig hörda högre upp i makthierarkin. Viktigt att påpeka är att detta är lättare sagt än gjort och att tidigare tobaksodlare inte bjuds in när högre makter i Lilongwe diskuterar deras rättigheter. Samtidigt har de svårt att överhuvudtaget ha råd att bekosta transport till Lilongwe för att själva besöka ansvariga departement.

Vidare förklarade Caroline Namaramba de tre kategorier land är uppdelat i ”Public”, ”Private” och ”Customary”. Deltagarna fick sedan möjlighet att dela upp sig i smågrupper och diskutera deras upplevelser av encroachment (intrång på annans land). Vad jag förstått resulterade detta i intressanta diskussioner där deltagare menade att de ofta blir lurade av byledare att bosätta sig, på vad de menar är ledigt land. Land som senare visar sig tillhöra tobaksfastigheter som inte längre är i bruk. Jag fick höra att orsaken till att byledare gör detta är för att de själva är intresserade av att ta över detta land, då det tidigare tillhört deras ”Customary land” dvs innan det togs från dem och gjordes om till ”Private land” och mer specifikt tobaksfastigheter. Genom att använda tidigare tobaksodlare testar byledarna gränserna utan att behöva ta konsekvenserna när polisen dyker upp. Nu fick deltagarna lära sig att det inte finns något land som är ledigt utan att det i princip alltid tillhör någon utav de tre nämnda kategorierna. Faktumet att land alltid tillhör någon visar på de få möjligheter tidigare tobaksodlare har att bosätta sig någonstans utan att samtidigt bryta mot lagen.

Peppade medlemmar i Mirece väntar på att första utbildningsdagen ska dra igång

Efter första utbildningsdagen åt jag och Somanje (grundare till Mirece) middag på ett av våra vanliga ställen i Kasungu. Ställena i Ksungu erbjuder alltid samma rätter. Hemma är jag en person som reflekterar mycket kring vad för mat jag är sugen på vilket såklart är rätt märkligt att tänka på när en umgås nästan dagligen med människor som spenderar större delen av sina dagar med att tänka på hur de ska få tag i mat överhuvudtaget. Men! Jag har kommit att uppskatta färre valmöjligheter och känner att det är smått befriande att helt enkelt äta det som bjuds. Att uppskatta färre valmöjligheter för att jag har så många hemma visar väl på vilket privilegierat liv jag lever i Sverige.

Det finns närmare bestämt 2 alternativ för mig som är vegetarian varav det ena är detta, ris med ärtor!

Nä nu ska jag sluta pladdra på om mina matvanor! Vi hörs!

//Celina

 

 

Så hur hänger allt ihop egentligen? Del 2.

Så! Här kommer del 2 av min sammanfattning. Här går jag in på hur den politik som fördes efter Malawis självständighet (se del 1) påverkade Kasungu och resulterade i att före detta tobaksodlare hamnade i den situationen de är i idag.

Det var framförallt i den Centrala regionen av Malawi som stora jordbruksfastigheter (mer känt som estates) öppnade för tobaksodling. I princip alla de jordbruksfastigheter som öppnade i den Centrala regionen tillhörde ett halvstatlig företag. Detta företag kallas Press Agriculture och var alltså delvist ägt av presidenten Dr. Banda. Kasungu var under denna tid glest befolkat och distriktet hade också de rätta miljömässiga förutsättningarna för att odla tobak. Men Kasungu var också Dr. Bandas hemort vilket antagligen var den främsta anledningen till att flest tobaksfastigheter öppnade där. Dr. Bandas plan var nämligen att göra Kasungu till Malawis ekonomiska mittpunkt….

För att driva dessa stora tobaksfastigheter behövdes en hel del arbetskraft och därför begav sig ägarna till tobaksfastigheterna ut i landet för att rekrytera folk. De riktade in sig på områden i Malawi där fattigdomen var som mest utbredd och land en bristvara. Därför skedde rekryteringen framförallt från södra delarna av Malawi. Där fanns det många människor som var desperata efter ett bättre liv. Fastighetsägarna lovade människor guld och gröna skogar men väl framme i Kasungu såg verkligheten annorlunda ut. Hela familjer jobbade hårt varje dag, men fick bara mat och små summor pengar i utbyte. Därför kunde tobaksodlarna varken hälsa på i sina hembyar eller bygga upp något kapital under de decennier de arbetade och levde på tobaksfastigheterna runt om i Kasungu.

I slutet på 1970-talet stannade expansionen av storskaliga tobaksfastigheter av, det fanns många orsaker till detta. Bland annat dålig förvaltning av fastigheterna och att relationerna försvagades mellan viktiga ekonomiska intuitioner som gjort den explosionsartade expanderingen möjlig från första början. På 90-talet kom de första reformerna som syftade till att ändra på den koloniala strukturen i Malawis ekonomi. Då blev tobaksindustrin liberaliserad och alla fick producera tobak. Produktion av tobak av småjordbrukare ökade snabbt och i samband med denna ökning minskade produktionen av storskaliga tobaksfastigheter kraftigt. Sedan 1990-talet är det småjordbrukare som odlar största andelen tobak i Malawi, detta i kontrast till de tre första decennierna efter landets självständighet då jordbruksfastigheter hade ensamrätt på odling av tobak.

Tobaksfastigheter brukade odla tobak på den här marken men idag ser det mest ut såhär runt om i Kasungu.

Sedan ungefär 10 år tillbaka har i princip alla stora tobaksfastigheter i Kasungu stängt ner. De människorna som tidigare jobbat och levt på fastigheterna runt om Kasungu blev bortjagade. Utan varken kapital eller anknytning till land i sina hembyar hade före detta tobaksodlare ingenstans att ta vägen. Småjordbrukarna som tagit upp tobaksodling i Kasungu såg nu en möjlighet och anställde före detta tobaksodlare på sina små tobaksodlingar. Förhållandena för före detta tobaksodlare blev nu (om möjligt) ännu sämre. Till exempel blev arbetsdagarna längre och de fick aldrig betalt i pengar utan endast i mat.

De före detta tobaksodlare Mirece jobbar med idag arbetar inte lägre som tobaksodlare för småjordbrukare. De säger själva att de valde att bryta med det livet i hopp om att kunna bli sina egna. Men före detta tobaksodlare är fortsatt beroende av lokalbefolkningen och ägare till tidigare tobaksfastigheter i Kasungu för att få mat och pengar, dock försörjer de sig nu genom ganyu (också känt som piecework). Ganyu kan vara olika typer av arbeten till exempel hushållsarbete, arbete med att rensa upp land eller med grödor. Tidigare tobaksodlare bor i informella bosättningar runt om i Kasungu, utan någon säker tillgång till land. De kan enligt lag inte bosätta sig på ”Customary land” då det tillhör lokalbefolkningen i Kasungu och inte heller erhålla land från de stora tobaksfastigheterna då det klassas som ”Private land”.

En utav de informella bosättningar där före detta tobaksodlare bor idag.

Jag vill betona att situationen såklart är mer komplex än vad jag förklarat i dessa 2 sammanfattningar. Men jag hoppas att dessa inlägg bidragit med en inblick i tobaksindustrin i Malawi och hur den är en utav orsakerna till att före  detta tobaksodlare befinner sig i den situation de är i idag.

 

//Celina

Enter your pledge amount

Donate