2016 February

Att förhindra orättvisor

”Vi vet inte vem det var som sålde marken till honom. Det kan ha varit en av de lokala ledarna, men när vi frågade var det ingen som vågade träda fram.”

Vi befinner oss en bit utanför centrala Lilongwe. Yusufu Maye, en av LUPPENS medlemmar, pekar ut ett stort landområde. På området ligger en begravningsplats, vilket gör att marken har stor betydelse för invånarna i närliggande bosättningar. För några år sedan köptes marken av en person från utlandet, som meddelade att detta nu var hans privata egendom. Han förbjöd så invånarna att besöka begravningsplatsen. När LUPPEN hörde talas om detta kallade de till stormöte. På mötet närvarade invånare från de drabbade bosättningarna, lokala ledare, representanter från ”City Council”, samt media och andra centrala aktörer. Tillsammans gick de igenom händelseförloppet, bristen på information kring transaktionen, och hur lokalbefolkningen hade kommit att drabbas. Köpet förklarades ogiltigt.

thumb_P1273457_1024a

En husgrund och en påminnelse – tillsammans är vi starka!

”Köparen hade hunnit påbörja bygget av sitt hus, du ser ruinerna där borta”. Maye pekar mot ett närliggande fält, där husgrunden ännu står kvar – som för att påminna människor om vad LUPPEN och invånarna tillsammans lyckades åstadkomma den gången. Detta är bara ett exempel på den funktion som LUPPEN fyller, och jag slås ännu en gång av hur viktig organisationen är för invånarna i Lilongwes bosättningar. LUPPEN ger en röst åt dem som tidigare inte haft någon, mobiliserar människor, och kan rycka in för att förhindra orättvisor. Stödet hos lokalbefolkningen är starkt, då LUPPENS ledning har samma bakgrund som de själva. Att engagera lokala ledare och makthavare är dock en utmaning. Under mina intervjuer har detta faktum tagits upp ett antal gånger – att det ofta är väldigt svårt att få ledarna att stå upp för människorna i bosättningarna.

Det finns dock undantag – lokala ledare som talar om vikten av jämställdhet, vikten av att fler kvinnor registrerar sig på land, och vikten av att fler människor får ta del av LUPPENS aktiviteter. Jag träffar Alice Mumambo, en av ledarna i Area 22. Hon är nybliven medlem i LUPPEN, och berättar att hon många gånger möter samma utmaningar som de andra invånarna i hennes bosättning. ”Jag är inte bara ledare, jag är även kvinna. Glöm inte det.”

thumb_P1283578_1024a

Alice Mumambo

Alla som vill bör få ta del av LUPPEN/MUD Africas aktiviteter. Kvinna som man, ledare eller ej – alla har samma rätt att få sin röst hörd, rätt att stå som ägare till sin mark, och rätt att få känna den trygghet som ett registreringsbevis innebär!

/Therese

”In Malawi, because I am a woman, I have no voice”

Jag visste inte att jag som kvinna har rättigheter. Nu vet jag. Jag har rätt att äga marken jag bor på. Jag har rätt till utbildning. Jag har rätt till sjukvård. Det arbete som utförs av män kan lika gärna utföras av kvinnor. Det är ingen skillnad på kvinnor och män, vi är lika mycket värda.

FotorCreated w

Jag har hört dessa meningar yttras om och om igen under de senaste dagarna. Orden kommer från de kvinnor som har tagit del av LUPPEN/MUD Africas aktiviteter. Många gånger har kunskapen som förmedlats under utbildningsdagarna varit en ögonöppnare -kvinnors rättigheter har helt enkelt aldrig tidigare kommit på tal. Som kvinna i Malawi är du många gånger extremt utsatt. Du förväntas ta hand om man, barn och hem. Du äger inget kapital. Om du blir lämnad av din man är du ensam ansvarig för barnen, utan egen inkomst eller sociala skyddsnät.

thumb_P1203253_1024a

Margret Chalamela har varit engagerad i LUPPEN i sex år och är just nu Finance and Administration Officer. Hon är vald att representera sju bosättningar i Lilongwe, vilket gör henne till talesperson för tusentals människor från stadens mest utsatta områden. Hon är själv änka och berättar om diskrimineringen och det stigma som drabbar en kvinna när hennes man går bort. Själva anledningen till att hon engagerade sig i LUPPEN var att hon ville hjälpa de kvinnor som hamnat i samma situation som hon själv. Hon vill informera, stärka och skapa ett starkt nätverk i bosättningarna. ”In Malawi, because I am a woman, I have no voice”. Margrets egen resa har inte varit lätt, och hon berättar att hon dagligen kämpar för att bli tagen på allvar, och för att få makthavare, hennes egen organisation och människorna i bosättningarna att lyssna.

Samtidigt lyser hon upp när hon pratar om sitt arbete och de enorma framsteg som faktiskt görs. Under 2015 utbildades över 70 personer i mänskliga rättigheter och jämställda markrättigheter i samband med de utbildningsdagar som arrangerades av LUPPEN/MUD Africa. Målet var att varje deltagare i sin tur skulle utbilda ytterligare tio personer i sin respektive bosättning. Det gör att minst 700 personer direkt eller indirekt har tagit del av LUPPEN/MUD Africas aktiviteter under 2015. Fler ska det bli. Tack vare människor som Margret och tack vare er – alla ni som stödjer LUPPEN/MUD Africa hemma i Sverige.

Tillsammans gör vi skillnad!

/Therese

Lilongwe Living

Hur ser en vanlig dag i Lilongwe ut? Okej, nu kanske jag inte har varit här tillräckligt länge för att få in några egentliga rutiner, men här kommer en sammanfattning av några av de senaste dagarna.

I söndags tog jag semi-ledigt. Sov ut, sorterade och redigerade bilder (har lyckats ta sisådär 500 stycken vid det här laget), transkriberade intervjuer, pratade politik med vaktmästaren och drack kaffe. Sedan bar det av på en guidad tur i, för mig, nya områden av Lilongwe. Staden är uppdelad i två och jag bor i det som kallas Old Town. Ett område som är dammigt, kaotiskt, vänligt och fullt av affärer, marknader och restauranger. Söndagens utflykt gick till den andra delen av Lilongwe, “New Town”. Jag blev visad runt bland hotell, myndighetsbyggnader och områdena där alla expats huserar. Dagen avslutades på Four Season där det var jazzkväll. Människor av olika nationalitet hade samlats på filtar under träden för att lyssna på live-musik, dricka drinkar och socialisera. Jag slogs, som så många gånger tidigare, av hur människors tillvaro och liv kan se så olika ut. Malawi är ett av världens fattigaste länder. I stora delar av Lilongwe lever människor på existensminimum. Men bara några kvarter bort finns en parallell värld – en värld där expats dricker drinkar på Four Seasons och har hemhjälp, pool och privatchaufför.

I måndags var planen att mötas på kontoret klockan nio. Efter 30 minuters väntan dök den första personen upp. När klockan slagit tio var vi tre personer. Då skulle kontoret städas. Efter en halvtimmas moppande hade ytterligare två personer anslutit, och vi var nästintill fulltaliga. Vi satte oss ner och gick igenom fredagens fältbesök, vad vi hade lärt oss och vad vi skulle tänka på till nästa gång. Vi lade sedan upp planer för resten av veckan och jag passade på att intervjua Patricia. Vid klockan två enades vi om att resten av gruppen med största sannolikhet inte skulle dyka upp. Vi avslutade mötet och begav oss av mot mitt vandrarhem, då jag på begäran skulle visa upp mitt boende. I stekande hetta navigerade vi mellan bussar, människor, mopeder och försäljare. Väl framme visade jag runt innan vi slog oss ned för lunch. Restaurangen serverade enbart ”västerländsk mat” och vi började diskutera avsaknaden av Nsima på menyn (den rätt baserad på majsmjöl som utgör basfödan i många hushåll i Malawi). Finns det Nsima i Sverige? Nej, tyvärr. Ris? Jo, det finns. Lättade skratt. Då får vi leva på ris om vi kommer på besök!

Senare under eftermiddagen blev jag visad till det lokala gymmet – ett rum till bredden fyllt av rangliga träningsredskap som alla sett bättre dagar. Golvet var täckt av ett lager damm, och på gatan utanför eldades sopor, vilket spred en lukt av bränt gummi över kvarteret och inne i rummet. I brist på löpband spenderade jag de kommande två timmarna med att lyfta vikter, ihärdigt påhejad av mitt sällskap som vrålade saker som ”NO PAIN NO GAIN” minst en gång var tionde minut. Utmattad återvände jag hem, och tror att detta kanske blir resans första och sista besök på gymmet.

Tisdag och dags för nästa fältbesök. Efter den vanliga förvirringen (Vilken buss? Vem möter upp var?) begav vi oss av mot Federation, en bosättning belägen drygt 40 minuter från centrum. Hopklämd mellan LUPPENS medlemmar och en liten kvinna med en höna i knäet spanade jag på det vackra landskapet utanför fönstret – gröna fält, träd och så bergen i fjärran.

thumb_P1263360_1024a

Vår välkomstkommitté!

Merparten av befolkningen i Federation är kvinnor. Tjugo av dessa närvarade under tisdagens möte –  alla stolta medlemmar i LUPPEN. Under mina intervjuer slogs jag av vilken otroligt stark organisation de har lyckats bygga upp. De lokala ledarna pratade om vikten av att ena bosättningen, då invånarna kommer från fem olika stammar och således har olika bakgrund och tradition. De berättade om olika projekt de driver – till exempel ett eget mikrofinansprogram, ett stödprogram för kvinnor drabbade av HIV/AIDS, ett daghem för barnen i området och olika typer av affärsverksamhet. Vi pratade vidare om LUPPEN/MUD Africa och aktiviteterna kopplade till Equal Land Rights For All. I nuläget har 190 kvinnor i bosättningen registrerat sig på sin mark, och löper således inte längre risk att bli bortkörda från sina hem. Många av invånarna i bosättningen är medvetna om sina rättigheter, men poängterade att de nu vill fördjupa sina kunskaper i ämnet.

FotorCreated3

Efter mötet var jag fylld av så otroligt mycket energi och inspiration. Dessa kvinnor har på egen hand byggt upp en struktur som tillhandahåller samhällstjänster som gynnar hela bosättningen. De har visat att det går, små medel till trots. Genom att arrangera ytterligare utbildningsdagar och workshops kan LUPPEN/MUD Africa se till att fler kvinnor får de verktyg de behöver för att själva kunna förverkliga sina drömmar och visioner.

thumb_P1263400_1024a

/Therese

Ett besök i Kauma

Jag möter Harry, Margret, Anderson och de andra medlemmarna i LUPPEN tidigt på morgonen, medan luften fortfarande är sval. Vi promenerar bort till busshållplatsen och går fram till en, i mina ögon, proppfull minibuss. Här, hoppa in! Mirakulöst nog lyckas ytterligare sju personer få plats, och färden mot Kauma, en av bosättningarna i utkanten av Lilongwe, kan börja.

Väl framme möts vi av dans och sång. Leende kvinnor drar mig med i dansen och skrattar när jag försöker sjunga med på improviserad chichewa. Vi samlas sedan i skuggan för att gå igenom dagens program. Medlemmarna i LUPPEN delar upp deltagarna i två grupper, för att gå igenom den utvärdering som kommer att bli en del av slutrapporten för Equal Land Rights For All 2015. Jag sitter en bit bort och träffar olika medlemmar från bosättningen för mer djupgående intervjuer. På marken, tillsammans med Harry som ställer upp som tolk, pratar vi familjesituation, framtidsdrömmar, och om de utbildningsdagar som har arrangerats av LUPPEN/MUD Africa. Jag ställer frågor om vad deltagarna har lärt sig, hur denna kunskap har påverkat deras möjligheter att registrera sig på land och om eventuella hinder de har mött längs vägen.

Det är en varm dag, så vi samlas i skuggan av ett träd. I förgrunden står Stanley Mbuya, en av deltagarna i LUPPEN/MUD Africas utbildningar.

Jag möter Patricia Kenyezi. Hon berättar att hennes man avled för tre år sedan. De hade då varit gifta i tjugo år, och hade tillsammans lyckats spara ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa en bit mark i Kauma. Strax efter att hennes man gått bort sökte mannens bröder upp Patricia och krävde att hon och barnen skulle lämna sitt hem och sin mark. Tack vare Beata – en av medlemmarna i LUPPEN, lyckades Patricia registrera sig på marken och kunde på så sätt behålla sitt hem. Patricia arbetar nu aktivt med att informera andra änkor om deras rättigheter, och om vikten av att stå registrerad på sitt land för att undvika att hamna i en liknande situation.

Patricia

Patricia Kenyezi

Jag träffar även Mwandida Yullam. Hon har två barn och driver en restaurang i bosättningen. Hon är egentligen upptagen med förbereda dagens lunch, men tar sig tid för en intervju. Hon berättar att hon har bott i Kauma i tio år, men att hon ännu inte har kunnat registrera sig på sin mark. Hon har deltagit i de utbildningar som har organiserats av LUPPEN/MUD Africa, och berättar att hon känner till sina rättigheter och de praktiska aspekterna av registreringsprocessen. Det stora hindret är i nuläget inte brist på kunskap, utan brist på pengar. För att registrera mark måste man gå till den lokala ledaren, ”the cheif”, som i utbyte mot ett registreringsbevis kräver en summa på ungefär 3 000 kwacha (cirka 37 svenska kronor). Mwandida har ännu inte lyckats betala avgiften. Hon berättar om oron hon känner, och att hon efter tio år i Kauma önskar att hon hade kunnat komma längre i registreringsprocessen.

Vi avslutar dagen med en rundvandring i bosättningen. Musik dånar ur högtalare som står uppställda längs husväggarna, och vid sidan av vägen sitter kvinnor och säljer alltifrån kläder och mobilladdare till frukt och grönt. Innan vi påbörjar vår resa tillbaka mot centrum går vi förbi Mwandidas restaurang. Hon vinkar oss till sig och visar stolt upp serveringen.

FotorCreated1

Överst till vänster: Mwandida Yullam och Harry Mamba, LUPPENS koordinator, utanför Mwandidas restaurang! Överst till höger: LUPPEN Executives leder vägen!

Imorgon ska vi vidare till nästa bosättning och jag ser fram emot att möta fler av LUPPENS medlemmar och det fortsätta arbetet med utvärderingen av Equal Land Rights For All 2015!

På återhörande!

/Therese

 

Enter your pledge amount

Donate